Få författare är så hypade just nu som Sara Stridsberg. I väntan på att hennes nya roman Darling River ska komma till skolbiblioteket lånade jag Drömfakulteten för att se vad hypen handlar om. Tilläggas bör att det är andra gången jag ger mig på denna roman. Jag är lockad av boken. Den är rackarns snygg på utsidan och har ett format jag verkligen gillar. Men, ack. Nej. Stridsberg och jag bondar inte och nu minns jag varför jag gav upp förra gången. Jag tycker att det är coolt att Stridsberg gör sin grej, väljer ut spännande kvinnoöden som hon fabulerar ihop en story kring, lite sanning och mycket fiktion, men jag njuter inte när jag läser.Drömfakulteten handlar om Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol. Stridsberg har ett förtätat sätt att skriva med korta meningar, samtalsfragment och få beskrivningar. Språket är intressant. Men, jag gillar inte blandningen av saga och verklighet och jag gillar inte det feministsunkiga sättet att alltid vältra sig i kvinnors negativa syn på sin egen kropp: "Manifestet har försvunnit i lakanen, där är det bara smutsfläckar och den brunaktiga vätskan som sipprar ur ditt underliv och din ändtarm, en svidande illaluktande flod av ensamhet som fortsätter att rinna och förödmjuka dig in i det sista." Jag går inte igång på det här. Det tråkar ut mig och irriterar mig. Femtio sidor in i boken ger jag upp. Det här är inte min bag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar