Fatta eld

Efter några spännande timmar på pendeltåget mellan Stockholm Södra och Rönninge är andra delen i Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins, Fatta eld, nu utläst. Hungerspelen var ju en stor succé. Här fick vi stifta bekantskap med de bestialiska Hungerspelen för första gången, dessa spel på liv och död i den totalitära framtidsstaten Panem. Hungerspelen sträckläste jag. Fatta eld har emellertid inte samma glöd (ledsen för ordvitsen).

I Fatta eld har det gått några månader sedan vår hjälte Katniss överlevde sitt första Hungerspel och ställs inför nya utmaningar. Det är spännande och lättläst, men det lilla extra finns inte. Fatta eld har ingen edge. Det är snabbt och sakligt berättat och ganska ofta tappar jag inlevelse för att de spektakulära händelserna staplas på vartannat, speciellt i första halvan av boken. Det är dessvärre inte heller vidare välskrivet. Kanske är det också för att det inte tillkommer så mycket nytt som jag inte tycker att det är så bra. Ramen sattes redan i första boken och nu vet vi premisserna. Det blir lite tråkigt: Jaså, kraftnätet är på nu igen. Ah, Katniss änvänder sina pilbågeskills för att rädda sitt liv. I Hungerspelen fäste jag mig vid karaktärerna, men den här gången berör de mig inte alls på samma sätt, de känns platta.

Som spänningsroman, uppföljare, och mellanbok i en trilogi, så är Fatta eld en helt okej bok och säkerligen kommer jag läsa den tredje och sista delen när den dyker upp nu i oktober. Men, ändå, Collins: kunde du inte gett boken lite mera kärlek och slipat lite mer på storyn. Det var ju så lovande.