Blanche var den kände psykiatrikern Charcots favoritpatient på sinnesjukhuset Salpêtrière och det sägs att de var förälskade i varandra. Hon hävdar själv att hon orsakade hans död. Efter Charcots död blir Blanche av med sina hysteriska anfall och börjar arbeta för den då ännu okända Marie Curie. Hon kom att hjälpa henne med hennes experiment med radium, vilket gjorde att hon fick amputera bort sina lemmar, en i taget tills hon dog av sviterna från all strålning hon utsatts för. P. O Enquist berättar historien om Blanche och Marie, utifrån Blanches fragmentariska och bitvis poetiska anteckningar.
Jag känner mig berörd av boken. Av Blanches oerhört tragiska öde, där hon mot slutet av sitt liv ligger och ruttnar utan armar och ben i en trälåda, medan hon tänker tillbaka på Charcot och kärleken till honom; Av den otroliga kvinnan Marie Curie, upptäckten av radium, Nobelprisen och hur hon rakryggad åkte till Stockholm och hämtade sitt andra pris, trots att Nobelkommittén uttryckligen bad henne att stanna hemma, eftersom hon hade en affär med en gift man; Av bilden av dåtidens psykiatriska vård på det ohyggliga sinnessjukhuset Salpêtrière där tusentals kvinnor låstes in: "Det var det övre avrundade skiktet i denna tragiska och komiska samling av sex tusen grå skuggor som mumlande, skrikande eller gråtande med långsamma rörelser, likt paddor, rörde sig genom de nedsmutsade gångarna och rummen, mellan dessa metertjocka murar, eller ute på de trånga öppna platserna i villrådiga grupper."
Boken är mörk. Kärlek står i centrum, men runt den finns sorg, död och förruttnelse. En roman kan belysa och ge liv åt historien, det är tydligt. P.O Enquists kommentarer vittnar om att han både äcklas av och beundrar kvinnorna han beskriver. För egen del blir jag ledsen i själ och hjärta när jag läser, mot slutet skumläser jag för att jag inte orkar ta in mer. "Men de måste ju båda haft en föreställning om vad kärlek borde vara. Var det inte så? För helvete, det måste ju varit så."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar