Jag hade inte tänkt läsa Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Inte för att jag inte gillar Ekman, för det gör jag verkligen, men det här med författarvärlden intresserar inte mig så särdeles. Men, oj, vad boken hajpades! Att läsa den hade jag fortfarande inte lust med, så jag valde att lyssna på den som en lite mer passiv handling än att aktivt läsa den. En slags kompromiss. Jag är helt enkelt för nervöst litterär för att kunna leva utan att tycka till om hajpen på egen hand.
Kerstin Ekmans nya roman handlar om Babba Andersson och Lillemor Troj som tillsammans skrivit en mängd romaner, eller rättare sagt: Babba har. Lillemor är istället ansiktet utåt, den vackra och verbala. Ingen känner till att det egentligen är Babba som står bakom hennes romaner. Åren går och överenskommelsen skaver och blir alltmer ett sätt att definiera dem själva. Ett lika ohållbart som självklart förbund som är givet att dras mot en Grand final.
Ekmans språk är lika briljant som alltid och romanen skildrar det postakademiska livet i Uppsala under 50-talet och livet som författare fram till idag. Men det är inte detaljrikedomen och de mustiga skildringarna som gör Grand final i skojarbranschen till en stor roman tror jag, istället är det huvudpersonernas likhet med författaren själv och hennes två författarjag, den anonyma och den utåtriktade. Läsaren kan naturligtvis inte låta bli att undra hur mycket av berättelsen som verkligen har hänt. Hur mycket av Kerstin har vi egentligen fått se?
Åsa Beckman på DN lät Kerstin Ekman kommentera tio nyckelmeningar ur boken och Ekman gav flera riktigt intressanta svar. Läs dem här.
För egen del är jag mätt på Katarina Ewerlöfs rökröst efter tolv timmar med henne i lurarna, och lite trött på skojarbranschen också, om sanningen ska fram. Mustigt och välskrivet i all ära, men nu längtar jag efter något lättsmält. Kerstin Ekman, jag bugar mig och tackar, du har visat att gammal är äldst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar