Liv Strömquist och jag drar kanske inte jämt alla dagar, det gör vi inte. Men det finns en kärlek också, åtminstone från mitt håll. (Liv känner ju överhuvudtaget inte mig, så om mig kan hon inte tycka mycket.) Nu har jag läst Ja till Liv!
Jag läste Prins Charles känsla för ett tag sedan och blev väldigt provocerad, men likaså är kanske Liv Strömquist den sparringpartner jag behöver i mitt feministiska sökande. Jo, för ett feministiskt sökande är precis vad jag sysslar med nuförtiden har jag märkt. Senast i torsdags kom jag på mig själv med att diskutera Prins Charles känsla och Under det rosa täcket med en god (manlig) vän. Det finns något där som jag inte är riktigt klar med.
Ja till Liv! är inte så enkelspårigt argt feministisk som Prins Charles känsla och det uppskattar jag. I Ja till Liv! får de flesta sig en släng av sleven och det är väldigt roligt mellan varven. Boken är en ABC-bok med seriestrippar om politik, feminism och svenskt vardagsliv. Barn ÄR kristdemokrater och det är inte synd om nördarna, där är vi ense, Liv och jag.
I bloggosfären och i tidningarnas recensioner har Ja till Liv! hyllats. Och boken förtjänar nog att hyllas, den är snygg, rolig och bitvis riktigt smart. För egen del ska jag väl bara fundera ut om jag är arg (vänster)feminist, liberalfeminist, humanist, eller något helt, helt annat bortom etiketternas djungel. Och det verkar i ärlighetens namn lättare sagt än gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar